Bakgrund & historia

Hur patienter som skadats i samband med hälso- och sjukvårdande åtgärder skall kompenseras diskuterades livligt under 50- och 60-talen.

 

Före 1972 års skadeståndslag hade det i praxis visat sig svårt att få ersättning för så kallad behandlingsskador. Införandet av skadeståndslagen innebar inte någon egentlig förändring av detta förhållande. Det hade visat sig svårt för patienter att i en domstolsprocess styrka att en skada uppkommit genom fel eller försummelse av sjukvårdspersonal i samband med behandling. En anledning till detta var att förhållandena inom sjukvården ofta är komplicerade och svåra att utreda utan särskild sakkunskap. Detta gäller också i viss utsträckning för orsakssambandet mellan behandling och skada. Att försöka få ersättning den skadeståndsrättsliga vägen kunde därför bli en långdragen och kostsam process för patienten.

 

10 per år fick skadestånd

Dessa omständigheter hade inneburit att endast få skadelidande erhållit skadestånd för skador som uppkommit i vården. Före 1975 utdömdes skadestånd endast i cirka 10 fall per år när det gällde personskador i samband med hälso- och sjukvård. Till denna siffra skall läggas de fall där ersättning kunde lämnas direkt från en vårdgivares ansvarsförsäkring samt den ex gratiaersättning som ibland kunde betalas ut av vårdgivarna i speciellt ömmande fall. Fram till 1975 fick sammanlagt cirka 100 patienter per år någon form av ersättning för uppkomna behandlingskomplikationer.

 

I samband med arbetet med skadeståndslagen diskuterades en särreglering av det skadeståndsrättsliga ansvaret vid behandlingsskador. Bland annat ifrågasattes om inte ett strikt ansvar, det vill säga ansvar oberoende av fel eller försummelse, borde införas för behandlingsskador. Det ansågs dock inte att skadefrekvensen var så hög eller att skadorna var av en så speciell karaktär att en särregel var motiverad.

 

Flera motioner väcktes dock i riksdagen om en utvidgad rätt till ersättning för behandlingsskador. Motionerna avstyrktes eftersom man ansåg det för tekniskt komplicerat att i lagtext precisera vilka skador i samband med hälso- och sjukvård som kunde ersättas eller inte.

 

En ny sjukvård gav en frivillig försäkring

Landstingsförbundets styrelse var dock positiv till ett utvidgat ersättningsansvar för landstingen och beslöt därför i februari 1971 att låta utreda denna möjlighet. Detta skedde vid en tidpunkt när man hade en mycket snabb utveckling inom sjukvården. Denna utveckling ledde till att många fler sjukdomar än tidigare kunde bemästras eller botas genom nya avancerade behandlingsmetoder. Många fler patienter kunde således dra nytta av sjukvården. I och med att flera ingrepp utfördes skadades dock fler patienter, sannolikt inte i relation till antalet utförda ingrepp, men väl rent antalsmässigt. Antalet komplikationer i den medicinska vården ökade bland annat på grund av att man fick tillgång till mer avancerade diagnostiska hjälpmedel, att större och mer omfattande kirurgiska ingrepp utfördes och att man utförde ett ökat antal operationer på patienter i högriskgrupper.

 

Istället för lagstiftning valdes en frivillig kollektiv försäkringslösning. Den 1 januari 1975 trädde landstingens frivilliga patientförsäkring i kraft. Därefter infördes patientförsäkring för nästan all offentlig och privat sjukvård. Försäkringen administrerades fram till utgången av 1994 av ett försäkringskonsortium bestående av Folksam, Länsförsäkringsbolagens AB, Skandia och Trygg Hansa. Genom försäkringen åtog sig vårdgivarna frivilligt att lämna ersättning för behandlingsskador som hade ett direkt samband med hälso- och sjukvård.

 

Försäkringen innebar väsentligt förbättrade möjligheter att ersätta dem som drabbats av behandlingsskador, eftersom ersättning kunde lämnas oavsett fel eller försummelse. Försäkringen lämnade således ersättning på objektiva grunder. I och med patientförsäkringens tillkomst separerade man ansvarsfrågan från ersättningsfrågan. Försäkringen hade därför inte någon koppling till Hälso- och Sjukvårdens Ansvarsnämnd eller Socialstyrelsen. Genom försäkringen skapade man en grund för ett ökat förtroende mellan personal och patient. Om en skada uppkommer i samband med hälso- och sjukvårdande behandling är det ofta sjukvårdspersonalen som initierar skadeanmälan. Frånsett själva ersättningsfrågan är förtroendefrågan och patientens känsla av att få en slags upprättelse om ersättning lämnas, försäkringens viktigaste funktioner.

 

Patientskadelagen (1996:799) blir till

I november 1992 tillsatte regeringen en utredning för att se över patientförsäkringssystemet, den så kallade Patientförsäkringsutredningen. Syftet med utredningen var att precisera vårdgivarnas ersättningsansvar och skyldighet att teckna försäkring för behandlingsskador. I motiven till utredningen framhölls att det rådande frivilliga försäkringssystemet inte innebar något krav på att alla vårdgivare tecknade patientförsäkring. Därmed fanns risk att patienter inte hade ett enhetligt ekonomiskt skydd i alla vårdsituationer, om de skulle skadas vid behandling. Den frivilliga försäkringen var således inte heltäckande. Cirka 5 procent av vårdgivarna tecknade inte en frivillig försäkring. Dessa vårdgivare stod dock för mindre än en procent av alla vårdtillfällen. Utvecklingen inom hälso- och sjukvården, med bland annat ett ökat antal vårdgivare, ökade dock risken för att vissa vårdgivare medvetet eller omedvetet skulle avstå från försäkringsskydd.

 

I början av 1990-talet var Sverige inte längre ensamt om patientförsäkring. Åren 1987 och 1992 infördes i Finland respektive Danmark lagstiftning om patientförsäkring. Norge hade sedan 1988 tillfälliga regler om patientskadeersättning. När översynen av det svenska patientförsäkringssystemet påbörjades fanns således erfarenheter att tillgå även från annat håll. Det ansågs därför inte längre alltför tekniskt komplicerat att i lagtext precisera vilka skador i samband med hälso- och sjukvård som borde ersättas.

 

Patientförsäkringsutredningen (SOU 1994:75) föreslog att den särskilda ersättningsrätten för patientskador borde regleras i en särskild lag och vara fristående från skadeståndsrätten.

 

Patientskadelagen (SFS nr 1996:799) trädde i kraft den 1 januari 1997 och bygger i huvudsak på ersättningsbestämmelserna i den frivilliga patientförsäkringen, men med vissa viktiga förändringar.

 

Lagen innehåller bestämmelser om rätt till patientskadeersättning och om skyldighet för vårdgivare att ha en patientförsäkring som täcker sådan ersättning. Alla som bedriver hälso- och sjukvård i någon form måste således teckna patientförsäkring. Det finns dock ett viktigt undantag från det senare. En offentlig vårdgivare skall ha patientförsäkring även för den sjukvård som enligt avtal utförs av privat vårdgivare.

 

I lagen anges de krav som ställs på en patientförsäkring. Bestämmelserna är tvingande till den skadades förmån. De enskilda försäkringsbolagen kan däremot komplettera sina patientförsäkringar med villkor som är förmånligare för den skadade.

 

Patientskadeersättning lämnas av försäkringsgivaren. För att tillgodose patientskyddsintresset i sådana fall där en vårdgivare inte fullgjort sin försäkringsplikt, åläggs alla försäkringsgivare som meddelar patientförsäkring ett solidariskt ansvar för skador som inträffar hos vårdgivare som saknat patientförsäkring. Dessa försäkringsgivare är skyldiga att ingå i en patientförsäkringsförening med uppgift att handlägga ersättningsfrågor rörande vårdgivare som inte tecknat försäkring.

 

En förutsättning för att patientskadeersättning skall lämnas är att skadan uppkommit i samband med hälso- och sjukvård i Sverige. Patienter som vårdas utomlands får även fortsättningsvis försäkras genom frivilliga åtaganden av vårdgivare.

 

Lagen gäller patientskador som orsakats från och med år 1997. Skador som orsakats före 1997 prövas enligt den tidigare frivilliga försäkringen, om vårdgivaren tecknat sådan.

 

Källa: Utdrag ur kommentar till patientskadelagen av Carl Espersson.